04 Erotisk berättelse: Anställningsintervjun

[Anställningsintervjun]

Reglerna skrev de ner tillsammans vid köksbordet på lördagseftermiddagen. Säkerhetsord. Mjuka gränser. Hårda gränser. Vad som låg på bordet och vad som inte gjorde det. Sara, som ledde ett HR-team, tog det lika seriöst som ett kontrakt. Tom signerade som en man som skrattade åt sig själv och inte riktigt förstod varför handen skakade lite.

Hon sa åt honom att vänta i gästrummet klockan nio. Klä sig som han skulle till en riktig intervju. Lämna telefonen i köket.

Han satt i gästrummet i vit skjorta och sina bästa byxor och kände sig löjlig. Sedan hörde han hennes klackar i korridoren och slutade känna sig löjlig.

Hon öppnade dörren.

Hon var klädd i svart. Pennkjol och figursydd blus och klackar hon inte haft på sig sedan julavslutningen på jobbet för tre år sedan. Håret uppe. Läppstiftet rött.

„Herr Walsh," sa hon. „Tack för att ni kom."

Hon log inte. Hon gick förbi honom till stolen bakom det lilla skrivbordet de dragit in från arbetsrummet och satte sig med vristerna korsade. Hon tittade inte på honom förrän hon satt till rätta.

„Sitt."

Han satte sig.

„Ni är här för tjänsten."

„Ja."

„Ja?"

Han tvekade en halv sekund. Han såg hennes ögonbryn höja sig. Han kände hur något inuti honom lutade framåt.

„Ja, fru."

„Bättre."

Hon tog sig tid. Hon låtsades läsa i en mapp som faktiskt var tom. Hon ställde frågor om honom – inte en enda om jobbet. Berätta vad ni är bra på. Vad ni skulle göra för rätt möjlighet. Vad ni skulle säga nej till. Varje fråga långsammare än den förra. Han försökte hålla händerna stilla på knäna.

„Res dig."

Han reste sig.

„Ta av kavajen."

Han gjorde det.

„Skjortan. Långsamt."

Han knäppte upp knapparna en i taget. Han kände hennes blick på hans händer, på hans bröst, på hur hans andning redan var kortare än den borde. Han lät skjortan falla på stolen.

„Byxorna."

Han tog av dem. Han stod i underkläder. Han hade aldrig känt sig så utsatt i hela sitt liv – inte ens första gången de sov ihop, för femton år sedan.

Hon reste sig. Hon gick runt honom i en långsam cirkel. Han såg inte hennes ansikte när hon var bakom honom. Han kunde bara känna hennes parfym och luften som rörde sig när hon rörde sig.

„Ni är nervös."

„Ja, fru."

„Bra."

Hon plockade upp den svarta väskan från golvet vid skrivbordet. Hon tog fram en svart sidenögonbindel. Hon höll upp den.

„Säg ert ord."

„Röd."

„Säg vad ert ord betyder."

„Röd betyder stopp."

„Bra."

Hon knöt ögonbindeln runt hans huvud. Världen blev mörk. Han hörde hennes andning. Han hörde det tysta ljudet av tyg. Han hörde henne öppna väskan igen.

Bojorna var mjuka. Fodrade på insidan med något varmt. Hon vände honom varsamt mot skrivbordet. Hon böjde honom framåt tills hans bröst vidrörde träet och händerna var där hon ville ha dem. Hon fäste ett handled, sedan det andra, vid skrivbordsbenen.

Hans andning var snabb nu.

„Tom," sa hon, i sin riktiga röst – tyst. „Är allt okej?"

„Ja. Ja, varsågod."

„Tillbaka till fru."

„Ja, fru."

Hon gick bakom honom. Han kände hennes fingrar dra sig långsamt längs ryggraden, medvetet, ner till nedre ryggen. Hon stannade vid linningen på hans kalsonger.

„Dessa också."

Hon drog ned dem. Han klev ur dem när hon sa till.

Hon stod bakom honom ett långt ögonblick utan att röra vid honom. Han hörde hennes jämna andning. Sedan var hennes hand på honom – en enda varm öppen handflata flat mot honom. Inte ett slag. Ett anspråk.

„Det här är tjänsten ni sökte, Herr Walsh."

„Ja, fru."

Hon förde en hand runt framsidan och tog honom i handen. Hon strök långsamt. Bara en gång. Två gånger. Precis tillräckligt för att få honom att stöna mot skrivbordet.

„Ni skulle klara er bra här, tror jag."

„Ja – fan – ja, fru."

Hon slutade inte. Hon höll handen rörlig på honom medan den andra handen drog sig längs ryggen, låren, mellan benen. Hon lade handflatan även där – varm. Hon höll honom mot skrivbordet med ett knä mot baksidan av hans lår.

Han skakade redan.

„Ni har inte tillåtelse att komma utan lov."

Han nickade, men var inte säker på att han var kapabel att lyda.

Hon tog bort handen. Han gnällde – faktiskt gnällde – och kände rodnaden stiga i bröstet.

Han hörde henne bakom sig. Han hörde hur hon drog ner något. Han hörde ett vått ljud – hennes egen hand, mellan sina egna ben, långsamt. Hon rörde vid sig själv. Hon lät ett litet ljud ifrån sig, bara för sig själv, och det gick rakt längs hans ryggrad.

„Snälla."

„Snälla vad."

„Snälla låt mig."

„Låt er göra vad, Herr Walsh."

„Låt mig – låt mig ta dig dit. Vad som helst."

„Hm."

Hon gick runt skrivbordet. Hon lyfte ögonbindeln en aning. Han såg henne – rödmosig, håret lösnat, fingrarna våta. Hon höll dem mot hans mun.

„Öppna."

Han öppnade. Hon förde in fingrarna i hans mun och han smakade henne, och ljuden han lät ifrån sig var halvt stönande, halvt bedjande.

Hon lade tillbaka ögonbindeln.

Hon löste ett handled, sedan det andra. Hon vände honom mot skrivbordet. Hon klättrade upp på honom – kjolen uppe, inga trosor, han visste inte ens när hon tagit av dem – och hon sjönk ner på honom i en långsam rörelse, hela vägen.

Han skrek mot ögonbindeln.

Hon red honom. Sakta till en början. Sedan inte längre sakta. Hennes hand slöt sig lätt runt hans hals – inte tillräckligt för att skrämma honom, bara tillräckligt för att påminna honom om vems rum det var. Hon kom först, på honom, runt honom, och ljudet hon lät ifrån sig var ingenting som det ljud hon lät ifrån sig på en vanlig kväll.

„Nu," sa hon.

Han kom så hårt att han glömde sitt eget namn.

Han kände hur hon försiktigt tog sig från honom, sänkte honom mot skrivbordet, löste ögonbindeln med varsamma fingrar.

Hon kysste honom. Mjukt, äkta. Bara Sara.

„Du gjorde bra ifrån dig."

„Sara – Herregud –"

„Jag vet."

Hon hjälpte honom upp. Hon ledde honom till sängen. Hon lade sig bredvid honom och strök hans hår, kysste hans axel. De pratade inte på ett tag.

„Tom?"

„Mm."

„Du är anställd."

Han skrattade in mot hennes hals så hårt att han skakade.