06 Erotisk berättelse: Rum 412

[En onsdag i en stad som inte är min]

Planet landar klockan fyra. Vid sex är jag i rum 412 på ett hotell vars namn jag inte kommer minnas om en månad. Sängen är för stor för en person. Fönstret vetter mot en flod och en lång rad av lyktor som passerar en bro. Jag öppnar minibaren, hittar en liten whisky och häller upp den för att jag kan.

Jag har gjort det här i tre år. Flygningarna. Hotellen. Middagarna med kunder där man skrattar åt saker man inte tycker är roliga. Jag är bra på det. Jag är också trött på det.

Jag kastar väskan på sängen. Tar av slipsen. Knäpper upp den översta knappen på skjortan. Sitter vid det lilla skrivbordet vid fönstret med whiskyn i handen och scrollar genom telefonen i tio minuter som man gör när man egentligen inte vill prata med någon.

Hotellets WiFi funkar. Min ex är förlovad. Jag ser det på Instagram. Jag känner ingenting särskilt. Stänger appen.

Jag duschar länge. Trycket är bra – det enda man kan lita på på ett hotell som det här. Jag står under det längre än nödvändigt. Tänker på henne, min ex, och slutar sedan tänka på henne, för det är en väg jag inte behöver gå ner på i kväll.

Jag tänker på kvinnan två säten bakåt på planet – den med boken. Jag tänker på hennes hand mot sidan. Tänker på hur hon satte upp håret och tog ner det två gånger under samma flygning. Jag tillåter mig själv.

När jag kommer ut ur badrummet är jag halvhård.

Jag sitter på sängkanten med bara handduken. Tittar på väskan på stolen. I innerfickan finns en liten läderväska som reser med mig överallt nu, som andra män reser med en rakkniv. Jag köpte den för ett år sedan. Jag känner mig inte längre konstig för det.

Jag drar ner dragkedjan.

Stroker inuti är mörkgrå – mjukt silikon på insidan, fastare utanpå. Formen är ingenting – ett hylsa, det är allt. Poängen är inte hur den ser ut. Poängen är hur den känns. Jag köpte den efter att ha läst tre recensioner från män äldre än mig som beskrev det som första gången de verkligen tagit sig tid med sig själva. Jag hade skyndat på i år utan att veta att jag skyndade.

Jag tar ut den. Och den lilla flaskan vattenbaserat glidmedel. Lägger mig tillbaka i sängen mot sänggaveln. Låter nattlampan vara tänd – inte taklampan, bara den varma vid sängen.

Jag tar av handduken.

Jag häller en liten mängd glidmedel i handflatan och värmer det mellan händerna. Sedan tar jag om min kuk – redan halvhård, hal nu – och rör handen långsamt. Långa, jämna tag. Jag sluter ögonen.

Jag tänker på kvinnan på planet. Ger henne ett namn. Låter henne vara i det här rummet. Föreställer mig hur hennes hand skulle kännas på mig – tvekande, sedan inte.

Andningen djupnar. Kuken fyller min hand. Jag håller mig långsam.

Efter en minut eller två sträcker jag mig efter strokern. Lägger till lite mer glidmedel. Glider långsamt in – silikonet ger efter, sedan griper, och texturen på insidan tar mig på ett sätt som min egen hand inte kan kopiera. Jag låter ett ljud ifrån mig i det tomma rummet och bryr mig inte.

„Fan."

Jag arbetar den långsamt. Griper inte för hårt. Låter rytmen finna sig. Lutar huvudet mot sänggaveln och tänker på henne – inte ex:et, inte någon verklig, bara henne, den föreställda kvinnan, hennes öppna mun, slutna ögon, de små ljud hon kanske skulle göra.

Jag når gränsen snabbt. Stannar sedan. Tar bort handen. Låter mig andas.

Det gör jag tre gånger. Varje gång låter jag mig komma lite närmare än förra gången. Den tredje gången darrar jag. Min kuk är så hård att det nästan gör ont. Jag svettas i den svala hotelluften.

Jag föreställer mig kvinnan på planet som glider in i rummet. Föreställer mig hur hon sätter sig på sängkanten mitt emot mig, tittar på mig, säger åt mig att fortsätta.

Det är det som utlöser det.

Jag låter mig den här gången arbeta hela vägen igenom. Strokern griper om mig. Handen griper om strokern. Höfterna stöter upp som de skulle göra mot en person. Jag låter ljud ifrån mig som jag inte gjort högt på länge. Fantasin blir skarpare, mer konkret – hennes hand mot sitt eget lår, tittandes på mig, hennes andning som matchar min.

Jag kommer hårt. Länge. Jag känner det i bröstet. Stönar i det tomma hotellrummet och det ljudet är det högsta i den här staden.

Under en lång minut rör jag mig inte. Strokern omsluter mig fortfarande. Andningen saktar ner. Någonstans ute på bron tutar en bil.

Jag städar. Sköljer strokern i badrumskranen med varmt vatten och den lilla flaskan leksaksrengöringsmedel jag alltid packar. Lägger den på en handduk att torka. Torkar av mig. Går tillbaka till sängen.

Jag sover i tio timmar.

Morgonmötet går bra. Jag tänker inte på kvinnan på planet. Jag tänker på att åka hem.

Men nästa gång jag checkar in på ett hotell – om tre veckor, i en annan stad – tar jag med väskan. Och tar mig tid.

Det är den del ingen berättade för mig tidigare. Att ta sig tid. Att sluta stressa. Att resa och ändå, ibland, lära känna sig själv på nytt.